«Dagen i morgen» – Ett filosofiskt vardagsdrama

Ett aktivt intellektuellt liv är allt för Nathalie (Isabelle Huppert). Hon sträcker sig till och med så långt som att påstå att detta är allt en människa behöver för att vara lycklig. Nathalie är en dedikerad filosofilärare, gift med sin man Heinz (André Marcon) sedan 25 år tillbaka, har två vuxna barn och en åldrande mor som ständigt ringer henne för att be om hjälp med nya besvär. Hennes vardag är sällan tradig eller tom med andra ord, ständigt på väg och ständigt på alerten i de olika intellektuella samtalen. Vi skulle kunna förvänta oss ett martyrdrama med denna typ av huvudkaraktär, där uppoffring av sig själv räddar välmåendet till de nära och kära, men nej då, Nathalie ser ut att vara relativt förnöjd med sitt liv, kanske till och med lycklig? Plötsligt en dag har dock Nathalie förlorat sitt jobb, mannen har lämnat henne, barnen flyttat ut och hennes mor har dött. Allt hon har kvar är moderns svarta, tjocka katt Pandora, som hon dessutom är allergisk mot. Har Nathalie plötsligt fått full frihet eller har hon påtvingats total ensamhet?

Filmen bjuder på ett fint och subtilt vardagsdrama fylld med reflektion och filosofiska tankar. Redan i filmens stillsamma inledning etableras karaktärernas reflekterande personligheter, där vi kan ana deras nära förhållande till filosofi och platsen detta ämne fyller i deras liv. Det filosofiska temat sätter helt klart prägel på hela filmens uttryck. Filosofiska citat och teorier gestaltas i olika former, – genom undervisning, diskussioner, citat eller genom karaktärernas tankar, åsikter, handlingar och livsstilar. Referenser till historiens stora tänkare och deras filosofier är således ständigt närvarande i filmen, så som en tavla av Descartes, ett citat av Rousseau i begravningstalet eller familjens bokhylla som pryds av bokryggar med klassiska verk.

Filmfotot är behagligt och stillsamt att följa, på ett sätt som lyckas fånga vardagens tempo och ger tid för intryck och reflektion. En sådan fin scen ser vi exempelvis på stranden till familjens sommarhus, där Nathalie filmas inifrån körsbärsträdets lövverk medan hon plockar ett bär. Samtidigt är det kanske inte filmningen som fascinerar mest med filmen, det är snarare djupdykningen i karaktärerna och hur dessa för fram det inre filosofiska livet till vardagens ljus. Nathalie menar exempelvis att hon handlar efter sina tankar, sin livsfilosofi, men får kritik av sin goda vän och före detta elev – Fabien (Roman Kolinka). Genom sin nya form av frihet spenderar hon mer tid med den likasinnade Fabien och hans politiskt engagerade vänner. Med hennes bakgrund som kommunist och ung aktivist menar dock Fabien att hennes borgerliga livsstil är ett bevis på att hon inte längre lever efter sin egen filosofi. Som väntat är dock inte Nathalie enig och ger svar på tal. Hon understryker nämligen att hennes undervisande i filosofi även är en form av aktivism, än om det är en mer modest sådan. Att hon varit en politisk aktivist i sin ungdom är inte svårt att tro. Scener som dessa vittnar om hennes självsäkra, behärskade men också vibrerande och energifyllda karaktär, samtidigt som de berör en filosofisk problematik.

Isabelle Huppert passar perfekt i rollen som Nathalie. Huppert har alltid haft ett till synes strängt och kompromisslöst uttryck som känns naturligt hos henne. I tidigare roller jag sett henne i så känns detta lika närvarande, som t.ex. i White Material (2009), regisserad av Claire Denis. Hon klär sig i rollen som ansvarstagande filosofilärare och familjemedlem, allt hon tar sig för upplevs väldigt sakligt och rationellt, men samtidigt med en sprudlande energi inunder. Man skulle kunna tolka hennes karaktär som oerhört hård och fyrkantig, särskilt när rollen som kvinna och mor taditionellt sett förmodligen förväntas vara mer ödmjuk och till lags, men Huppert lyckas samtidigt gestalta en mångsidig och känslofull karaktär med blygsamma medel. De dramatiska brytningspunkterna skildras alltså mycket mer milt och subtilt än vad vi kanske är vana vid att se på bioduken, det är inga känslomässigt dramatiska och pompösa utbrott eller sammanbrott i den här filmen, men vi kan ändå känna smärtan, glädjen och förnöjsamheten som sipprar ut. Här riktas de känslomässiga explosionerna in istället för ut. Kanske blir effekten av detta än mer kraftfull i samspelet mellan den vardagliga och stillsamma bakgrunden Hansen-Løves filmspråk skapar och Hupperts skådespelarinsats. Vi får exempelvis en närmre inblick i Nathalies person och sinnestillstånd genom hennes svarta tjocka katt. Från att ha varit helt ointresserad och irriterad över katten, så förändras relationen i takt med vardagens förändringar och till slut tar hon upp henne i sin famn. Kattens roll blir både ett komiskt inslag under filmens gång och fungerar också på detta vis som ett fint komplement till Nathalies ibland svårtolkade person.

 

Det här är en film som får dig att tänka över saker och ting för en stund. Ett stilfullt, lugnt och skönt drama med ett livligt inre, där djupa frågor och funderingar kring livet och vad nästa dag kan föra med sig kommer upp till vardagens yta. Det finns en del frågetecken kvar hos mig vid filmens slut och jag får lust att veta vad som sker med Nathalie i framtiden, men samtidigt är det väl kanske just det som är filosofins kärna – att aldrig sluta undra, fundera eller tvivla. Än om jag kanske inte lyckades följa med i filmens alla filosofiska resonemang, så gör det ingenting, detta är en film jag gärna ser om igen.




Dagen i Morgen ((L'avenir) - Skrevet og regissert av Mia Hansen-Løve, med; Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka og Edith Scob. Lengde: 1 t 41 m Land: Tyskland,Frankrike Aldersgrense: 9 år. Premiere: 21.10.16