Regnet dryper ned och åskan slår till. Vi kastas rakt in i hjärtat av Italiens Vatikanen och inser snabbt att något ödesdigert väntar. Filmen har startat och nedräkningen till apokalypsen är igång. Påven är på väg att avgå, regeringen är på gränsen till förfall, en minderårig flicka dör av en överdos och de till synes välvilliga politikerna i rampljusets sken visar sig vara något helt annat. Lika maktlystna som sina underjordiska kompanjoner i Roms olika maffiafamiljer, så använder landets politiker samma hänsynslösa medel för att hävda sin position. De kritiska dagarna mot apokalypsen är en våldsam och mörk thriller, men i detta mörker lyser filmskaparna på ett socialkritiskt tema kring Italiens korrupta politik som kan kopplas ihop med nutidens verklighet, och dem gör det på ett imponerande vis.
Suburra är en modern och brutal gangsterfilm i neo-noir stil som tar oss med in i den mörka undervärlden av Italiens huvudstad, Rom. Vi möter giriga män som utnyttjar sina maktpositioner till de mest vidriga handlingar, allt för att behålla eller skapa sig mer makt. En av dessa är den korrupte politikern Filippo Malgradi (Pierfrancesco Favino), och det är i stadsdelen Suburra som överklassen han tillhör möter de undre klasserna för att nyttja deras tjänster. Allt tar sin början när en minderårig flicka prostitueras och dör av en överdos vid ett av Filippos många sexuella möten med kvinnorna som serveras som tilltugg på de politiska efterfesterna. Hans försök att mörklägga händelsen utlöser en rad brutala mord och hämndaktioner mellan områdets olika maffiafamiljer. Detta gör att vi i publiken får följa med flera karaktärer som alla har en länk till dödsfallet och filmen blir på så sätt mångsidig och spännande att följa.
Filippo tar en hel del felsteg och trampar på tårna till den fruktade maffiabossen Manfredi Anacleti (Adamo Dionisi) som likt djävulen själv fladdrar med sin tunga mellan var och varannan mening. Samtidigt samarbetar Filippo med den respekterade maffiabossen ”Samurai” (Claudio Amendola), som driver stora planer för att verkliggöra sin vision om att transformera stadsdelen Ostia till ett enastående och mäktigt spelcentrum – ett nytt Las Vegas. Med kontakter ända upp i Vatikanen, står ingen i vägen för Samurai.
Vi känner igen gangsterfilmens signalement – det är blodet framför allt. Familj, bröder, heder, hämnd, makt, pengar och religion. Religiösa tecken är för övrigt konstant närvarande i olika former under filmens gång, kors pryder väggarna till maffiafamiljerna och det hänger kors kring halsarna till dem allra flesta i filmen. Även den sparsamma ljussättningen i filmen kan tidvis upplevas som en religiös underton när ljuset plötsligt strömmar till och lyser upp ett ansikte eller en detalj. I filmens inledande soundtrack lyder en textrad ”The city is my church”, och kanske det är just det man vill markera med dem religiösa symbolerna som cirkulerar bland maffian? Staden är deras heliga område, där den som inte passar in eller inte följer spelreglerna straffas eller försvinner.
Vi känner som sagt igen temat. Män som försöker göra affärer utan att döda varandra men sällan lyckas. Man skulle kunna tro att det är risk för att filmen blir tröttsam, något vi sett förr, men nej då. Trots flera brutala, obehagliga och nästintill outhärdliga scener så överlever jag filmen tack vare filmens filmfotografi, skådespeleri och välkomponerade soundtrack. Filmens varierande sätt att kontrastera den undre och övre världen är också intresseväckande (särskilt i en speciell matvarubutiksscen), både på ett individuellt och kollektivt plan, där de galna gangstrarna plötsligt får ett mer vardagligt ansikte för en stund.
När de mest oskyldiga människorna hamnar i händerna på de skoningslösa männen, då sjunker jag dock längre och längre ned i biostolen för att orka med det jag ser. Jag vet, förmodligen engagerar jag mig allt för mycket i de enskilda karaktärernas vånda och ve, känner in för mycket av deras smärta, förtvivlan, skräck och avsky. Men så inser jag att det är kanske just det som är en av de stora nycklarna till en vällyckad film – intressanta karaktärer. Så jag blir våldsamt nyfiken och sätter mig upp igen, i hopp om att någon sorts upprättelse ska komma.
För den som vill se en stilfull och brutal gangsterfilm i modern tappning är detta en film väl värd att ta turen till biosalen för. Vill man ha möjligheten att gömma sig bakom kudden – se den i hemmets trygga vrå. Den som verkligen faller för filmen och längtar efter mer kan glädja sig till nästa år, då kommer nämligen en uppföljare i form av en tv-serie hos Netflix.
Suburra – Regissert av Stefano Sollima, skrevet av Stefano Rulli og Sandro Petraglia; Med Pierfrancesco Favino, Elio Germano, Claudio Amendola og Greta Scarano. Spilletid: 2 t. 15 m. Land: Italia. Premiere: 9. september 2016. Aldersgrense: 15 år
