I en framtida dystopisk värld lever Melanie – en flicka som bär på mänsklighetens största hot och hopp i en och samma kropp. Hon är en till synes harmlös och vänlig själ som lyser upp en liten del av det gigantiska mörker hon lever i. Samtidigt bor det något ytterst omänskligt och okontrollerbart inom denna godhjärtade flicka, vilket sätter både våra egna och karaktärernas värderingar på prov i denna apokalyptiska zombie-thriller.
Genom Melanie (Sennia Nanua) introduceras vi till den hopplösa och kalla verklighet som råder inom det strikta baslägret vid utkanten av det förfallna och ödsliga London. Här lever hon som en fånge, eller snarare som ett forskningsobjekt under järngrepp av Dr. Caldwell (Glenn Close) och hennes allierade. Melanie tillhör en grupp barn som bär på samma virus som härjar utanför lägrets gränser. Likt de förtappade människorna utanför lägret så kan även ett enda bett av barnen förvandla människor till vilda, själlösa och blodtörstande odjur. I filmen kallas de Hungries, kanske mer bekant för oss som zombies. Melanie och de andra barnen är dock inte helt lika de bestialiska Hungries som härjar utanför lägrets höga stängsel. Barnen kan nämligen tänka och fungera som normala personer, men med nackdelen att de fortfarande drivs av begäret efter mänskligt kött och blod så fort dofterna blir allt för starka eller kroppskontakten allt för nära. Kedjade till sina rullstolar får dock barnen komma ut ur sina celler till daglig undervisning hos den mer kärleksfulla lärarinnan Miss Justineau (Gemma Arterton). Här stortrivs Melanie som den engagerade och nyfikna eleven, där hennes glada och välartade beteende blir nästintill kusligt i kontrast till den dystra och hårda miljön.
Det blir fort tydligt att Melanie älskar den goda Miss Justineau och möjligtvis betraktar henne som den modersfigur hon aldrig haft. Genom en sekvens där Miss Justineau sakta lägger sin varma hand på Melanies huvud under en kort sekund, bekräftas Melanies känslor och detta ögonblick kan förmodligen tolkas som hennes allra första kärleksfulla kroppsliga kontakt någonsin. Den moderliga kärleksförklaringen understryks tydligt i denna laddade slow-motion scen, där man gärna vill tro att kärleken övervinner allt. I samma stund är det dock svårt att inte tänka – kommer hon att bita henne? Just detta är en nervpirrande balans som genomsyrar hela filmen och som självklart fungerar som ett av flera klassiska stilgrepp för att skapa ovisshet, otrygghet och skräck hos publiken, men som också väcker en hel del filosofiska, etiska- och moralladdade tankegångar i mitt huvud. – För vem är egentligen världen på väg att gå under här? Vem tillhör världen? Finns det hopp för mänskligheten, och vem kan egentligen räknas som ”människa”? Har vi ansvar för varandra eller ingen alls? Barn som vuxna? När lägret plötsligt attackeras av blodtörstiga Hungries är dock till synes hoppet ute och mänskligheten över, men Dr. Caldwell, Miss Justineau, Melanie, Sergeant Parks (Paddy Considine) och kompanjonen Gallagher (Fisayo Akinade) lyckas fly från kriget och beger sig ut på en konfliktfylld resa, där de stora frågorna fortsätter att spira.
Faktum är att vi under filmens lopp kan lägga märke till en symbolik som knyter an till den grekiska mytologin genom Miss Justineaus högläsning av berättelsen om Pandora, vilket kan föra tankarna till antikens tidiga filosofer och de mest grundläggande frågeställningar om människan och hennes plats i världen. Berättelsen om Pandora fascinerar Melanie och ser ut att komma till uttryck genom henne på olika sätt. Filmens titel speglar helt klart den begåvade och skarpa Melanie som blir ovärderlig för gruppens överlevnad och deras enda hopp om mänsklighetens överlevnad. I förhållande till myten om Pandora, kan dock titelns ”gifts” möjligen anspela på flera betydelser. I den grekiska mytologin betyder namnet Pandora passande nog ”den allbegåvade”. Gudarna ger även Pandora gåvor så som nyfikenhet och skönhet, vilket sammanfaller väl med filmens huvudkaraktär. Som mytologin berättar, vet vi också att Pandora får en ask, och i den asken, under all förtvivlan och elände som drabbar människorna, där ligger hoppet. Frågan är, kommer den nyfikna Melanie att öppna den där asken eller inte? Och i så fall, finns hoppet kvar?
Med denna symbolik, filmens väl valda skådespelare och med den brittiska natur- och stadsbilden som bakgrund tycker jag filmen blir intressant att se. Trots att jag inte är ett särskilt stort fan av zombie-genren, så sitter jag faktiskt klistrad, med undantag från delar mot filmens sista akt. Där börjar den ständigt pågående katt-och-råtta jakten mellan Hungries och friska människor bli något överflödig och vid vissa fall på gränsen till absurd för min del.
Särskilt uppfriskande med filmen är att hela tre av fem huvudkaraktärer spelas av kvinnor, vilket inte sker var dag! Glenn Close passar fantastiskt bra i rollen som den iskalla Dr. Caldwell och nykomlingen Sennia Nanua gör också en imponerande och trovärdig prestation som Melanie. Extra magi skapas när de två möts i dialog på tu man hand. Trots filmens fylliga innehåll av skräckinjagande bilder av zombieslakt och obehagliga laboratoriebilder, så är det bilderna som aldrig kommer upp på bioduken som skrämmer mig mest. Dessa bilder porträtteras genom berättelser av karaktärerna, vilket jag tror är ett starkt bevis för skickligt skådespel och ett bra manus. Det är med andra ord gott om färgstarka och groteska bilder som skildras, men filmen ger även plats för mer estetiskt lugna, fina och ljusa naturromantiska scener, där en gnutta hopp och frihetskänsla får komma till liv.
Filmen levererar helt klart zombiegenrens konventioner, så den zombiefrälste lär inte gå hem besviken. Samtidigt ger filmen mer än så och det är möjligt att ta med en vän som t.ex. gillar kuslig spänning med apokalyptiskt tema. Själv tillhör jag inte skaran av zombie-genrens fans, och än om matlusten försvann för en stund och en smärre förvirring kring mänskligheten uppstod, så gick jag hem relativt nöjd ändå.
The Girl with All The Gifts - Regissert av Colm McCarthy; skrevet av Mike Carey; med Gemma Arteton, Glenn Close, Paddy Considine og Fisayo Akinade. Spilletid: 1 t. 50 min. Land: Storbritannia / USA. Premiere: 30.09.2016. Aldersgrense: 15 år
