När 11811 klätt sig i den orangea overallen är han inte längre en hel människa, han är bara en del av ett inhumant kugghjul som lätt går att bytas ut. I det gigantiska landskapet av parkerade och inbäddade bilar försöker en författare och ensamstående pappa överleva sina ekonomiska svårigheter och moraliska dilemman. Efter att ha skrivit en dyster recension om sin egen bok, sparkas han från sitt jobb och tar istället en timanställning på bilparkeringen Yarden i Malmös omlastningshamn för nya bilar. Ett jobb ingen vill ha, men som alla behöver. Här råder en iskall arbetsmiljö både konkret och psykologiskt, där arbetarna identifieras och tilltalas med siffror istället för namn. Vår huvudperson kallas 11811 (Anders Mossling) och ger oss ett mänskligt porträtt i en annars kall och fyrkantig värld.
I en nästintill ekande tom föreläsningssal med högt i tak, läser författaren ur sin nyskrivna bok – Avfarten. Vi förstår snabbt att filmens huvudkaraktär inte har det särskilt lätt. Han är sammanbiten och håller huvudet över ytan, men det är med nöd och näppe. Han står på gränsen till att vräkas från sin lägenhet, han har inte råd att ge sonen (Axel Roos) ett busskort och middagarna består vanligtvis av fryspizza. För att fly vardagen för en stund så dyker han dock ned i havets mörka vatten om kvällarna, där dykarnas pannlampor lyser upp det svarta vattnet som små gröna omkringfarande eldflugor. Möjligen går det att tolka detta som en symbol för en del av filmens kärna, där filmens huvudkaraktär helt enkelt försöker navigera rätt i samhällets ibland allt för snåriga vildmark. På vägen upptäcker han dock nya verkligheter som ställer honom inför ytterligare utmaningar.
På det nya jobbet gäller det att platsa eller försvinna. Med en skitlön, absurda och stränga regler, ett bonussystem som går ut på att ange sina kollegor vid misstanke om stöld av airbags från de glamorösa bilarna, så är de till synes händelselösa arbetsdagarna fyllda med fällor som alla är rädda att falla i. Som den enda etniska svensken i arbetsstyrkan så sticker den vita före detta kulturarbetaren ut i mängden, men han får till slut en närmare bekantskap med kollegan Hilal (Hilal Shoman), genom sitt hederliga försvar av honom vid en diskriminerande situation. Sakta börjar han få en allt klarare bild av arbetets spelregler och hur han på lika villkor med de andra måste utstå de vidriga arbetsförhållandena. Ironiskt nog får han exempelvis sparken från jobbet som konsekvens för sitt hederliga agerande. Han vill trots allt vara en lojal och hederlig medmänniska, men det är inte så enkelt i denna mekaniska och fängelseliknande miljö där alla gör vad de kan för att överleva, och när sonen börjar ifrågasätta sin fars bristande kapacitet, då ställs hans moraliska dilemman på sin spets.
Det är lätt att bli förbannad under den här filmen. Det är inte bara ett porträtt av den kämpande pappan som gör så gott han kan i motsträvig miljö, men också en bild av invandrares verklighet på arbetsmarknaden i Sverige. Det är helt enkelt lättare att skriva Magnus Persson än Mahdi Saleh på sitt CV för att säkra större chanser till jobb. Yardens skrämmande känslolösa arbetsledning vittnar även om paralleller till främlingsfientliga strukturer som råder idag, där kanske särskilt handläggarens (Dennis Axnér) sterila ansiktsuttryck skrämmer mest. Dessa kalla kårar väcks särskilt till liv i mig under scenen av en oerhört deprimerande personalfest, där var och en sippar sitt kaffe till bakgrunden av en kusligt nationalistisk låt. Det visar sig vara Sverigedemokraternas vallåt ”Vi är på gång!” från 2010. En läskigt medryckande och vardaglig melodi som avslöjar sitt budskap med sin text, vilket gör att man snabbt slutar att stampa takten.
Samtidigt blir man också ödmjuk av den här filmen. Det är människor som försöker överleva sin vardag på olika sätt i olika sammanhang, där ingen är perfekt. Anders Mossling, en för mig okänd skådespelare, gör en fantastiskt fin och trovärdig roll som jag helt klart sympatiserar med mer och mer under filmens gång. Även andra skådespelare i filmen är okända ansikten, vilket jag tycker gör filmen extra bra. Det ger förmodligen en större känsla av att de faktiskt är ”vanliga” och hela människor med alla sina vackra brister och egenheter, vilket jag tror vi alla behöver och längtar efter att se.
Det är en stillsam, stilren och nyanserad berättelse, där färgpaletten går i vit, grå, orange och reflexgul. Detta kan stundvis föra mina tankar till Roy Anderssons filmstil, men det här är allt annat än Anderssons film, detta är Måns Månssons film, där han lyckas skildra en fängslande socialrealistisk berättelse med diskreta och dova nyanser i både färg och karaktärer, men där det finns ett konstant tjockt lager av kokande känslor som man så gärna vill ska brista. Men som det ofta är i verkligheten, så sker det inte många storartade utbrott, man håller det snarare inom sig, vilket kanske är en klassisk bild av det nordiska svårmodet som så ofta beundras på filmduken. De starka känslorna i filmen kommer kanske snarare till uttryck i filmens pompösa ljudspår, i blickar eller i filmens små mellanrum. Här leder den enskilda människans blick oss in i både samhällskritiska tankar och filosofiska frågor kring det att vara människa, vilket lämnar avtryck efter filmens slut.
Yarden - Regissert av Måns Månsson, skrevet av Sara Nameth, med; Anders Mossling, Hilal Shoman og Axel Roos. Lengde: 1 t 17 m. Nasjonalitet: Sverige. Premiere: 18.11.16
