Regissören Luc Jacquet har återvänt till Antarktis för att följa kejsarpingvinens otroliga resa. När hans Oscarsbelönade dokumentärfilm Pingvinenes marsj (2005) fokuserade på pingvinernas familjebildning och häckningsperiod, så handlar det den här gången mer om pingvinungen som föds och ger sig ut på en vidunderlig resa mot en oklar destination.
Likt den första filmen, så får vi följa ett pingvinpar som just blivit en familj på tre. Deras samarbete, viljestyrka och tuffa kamp för att föda upp den lilla pingvinungen i det extrema klimatet är imponerande. De osynliga banden mellan familjemedlemmarna sträcker sig milsvid över land och hav, veckor och månader. Medan mor pingvin ger sig ut på en lång tur mot havet för att samla mat, så ser far till att hålla ägget varmt när temperaturen sjunker till -40 och den hårdaste stormen sveper in. När så ungen föds, så börjar ännu ett äventyr. Sakta men säkert går familjen skilda vägar, först mor, sedan far och till sist den runda, lurviga och nu tillräckligt starka pingvinungen. Alla har var sitt mål som för dem vidare i det arktiska livet.
Filmen är vacker, mäktig, söt och förbluffande. Det är inte svårt att bli imponerad av den storslagna naturen och varelserna som både lyckas och inte lyckas överleva i den. Ännu en gång förvånas jag över vilken underlig planet vi bor på. Alla dessa märkliga, komplexa, fredliga och farliga väsen som ska samsas. Jag tänker under filmen – vad är egentligen en pingvin? En fågel, fisk eller något mittemellan? Det visar sig vara en fågel enligt uppslagsboken. En fågel som inte kan flyga. Istället vankar den omkring på land, eller glider fram på magen. I filmens universum tycker jag dock att pingvinen visst kan flyga, iallafall i sitt rätta element – vattnet. Där flyger den fram och färdas fortare och smidigare än någonsin. Här får vi också några av de mest eleganta bilder filmen har att bjuda på, både i närbild och genom praktfulla flygbilder, där solens kristalliknande reflektioner nästan ger intrycket av att pingvinerna seglar fram över himlen.
Förutom de storslagna och vackra bilderna publiken bjuds på, så skapar även regissören en nära relation till pingvinerna. Speciellt till tre, två och till sist en pingvin. Ja, vi får nästintill en mänsklig framställning av dessa individer genom kompositionen av bild och ljud. Det är inte bara det faktum att pingvinerna faktiskt går rakryggade så som vi människor gör. Vi får även glimten av en kärlekshistoria i mötet mellan mor och far och deras återförening, vi får en inblick i den till synes gränslösa jakten på mat till sin unge, där far pingvin svälter i flera månader och vandrar 10-tals mil mot havet igen. Vi ser hur föräldrarna varsamt bäddar in ungen under pälsen när den faller ur sitt näste, vi hör varje steg de små fötterna tar och vi får känna pingvinungens skräck när den blir attackerad av yttre hot för första gången. I kombination med ett fantastiskt fint soundtrack skapat av den franske kompositören Cyrille Aufort, blir det verkligen ett intimt och spännande möte med pingvinerna. Likväl kan det stundvis kanske tolkas som lite lustigt när filmen ibland tar till klassiska Hollywood-medel, genom exempelvis den glorifierade parningsscenen, eller om vi ska kalla den sexscenen.
I sin helhet är dock filmen en fröjd för ögat, där vi får inblick i kejsarpingvinens liv och beteende. En dokumentär med fokus på närhet till djuren, estetik, vacker musik och lagom mycket fakta, det är för mig en perfekt naturdokumentär. Jag saknade dock paralleller mellan pingvinernas framtida liv i förhållande till det rådande klimathotet. I takt med pingvinernas rofyllda tempo, en lugn berättarröst (Dennis Storhøi) och ett fint soundtrack, så blev filmen dessutom en avkopplande och nästintill meditativ resa i biosalen.
https://www.youtube.com/watch?v=26GWslUkJh4
Pingvinenes marsj 2 (L'empereur) - Regissert av; Luc Jacquet, med; Dennis Storhøi. Nasjonalitet: Frankrike. Lengde: 1 t 22 min. Aldersgrense: Tillatt for alle. Premiere: 24.03.2017
