«I, Daniel Blake» – Om människan i byråkratins järngrepp.

“Thank you for waiting. Please hold”.

Vänta nu, är detta en inspelad röst från försäkringskassans kundservice, eller är det en verklig människa? I filmen I, Daniel Blake är det nästan omöjligt att säga. Här är saknaden av medmänsklighet enorm i de sociala systemen som är till för att hjälpa människor i knipa. Likt den irriterande melodin som spelas upp i timtal medan du sitter i telefonkö, så sätter systemet käppar i hjulen och driver människor till vansinne, förtvivlan och till sist, som oftast, ut på gatan, där de får klara sig själva. En del hittar alternativa vägar för att överleva, en del gör det inte.

I, Daniel Blake är en film som fäster sig. Rakt in i hjärtat. Den är iskall och varm på en och samma gång. Det handlar om Daniel Blake (Dave Johns), en godhjärtad och hederlig medelålders man som arbetat som snickare i hela sitt liv. En dag sviktar hans hjärta, han får en hjärtinfarkt och beordras av sin läkare att vila och förbjuds att arbeta. På så vis söker Blake sjukersättning hos försäkringskassan för att kunna göra just detta – vila och bli frisk. Hos försäkringskassan är det dock inte lika enkelt. Här är procedurerna skrattretande fyrkantiga, utan reell förankring i verkligheten och den enskilda människans situation. Eftersom Blake svarat ja på frågor så som ”Kan du sätta på dig en hatt utan problem?”, så bedöms han vara arbetsför och nekas därför all form av ekonomiskt stöd. Blake faller därmed mellan stolarna, in i en ohållbar situation där han står utan försörjningsmedel samtidigt som räkningarna hopar sig och stressen ökar. Byråkratiskräcken är total och jag känner hur den sprider sig över publiken, som en grön giftig gegga.

Daniel Blake är dock inte den som ger sig. Han är en spännande karaktär att följa i kampen mot systemets motsträviga spindelväv som blir en kamp för mänskliga rättigheter och självrespekt. Han är en rättskaffens man, en vardagshjälte som aldrig låter någon form av orättvisa gå förbisedd. I all förtvivlan och frustration gör han det dessutom med en gnutta humor, och kanske är huvudrollsinnehavarens bakgrund som komiker en av orsakerna till varför det fungerar så bra. Till en början liknar spektaklet hos försäkringskassan trots allt en stor fars, som Blake själv beskriver det med ett gott skratt, men när verkligheten tar över inser du att det handlar mer och mer om liv och död än du först trott.

Trots detta iskalla klimat, så uppstår värme och gemenskap när Blake solidariskt försvarar en ensamstående mor med två barn som hamnat i en liknande situation. Han hjälper dem så gott han kan och genom deras växande förhållande får vi i publiken lära känna familjens och Blakes historia, vilket ger oss än mer förståelse och empati för dem och deras situation. Här är det på tiden att berömma skådespelarinsatserna i filmen, där särskilt Dave Johns som Daniel Blake och Hayley Squires som den hårt arbetande mamman Katie, gestaltar karaktärerna så fint att jag faktiskt saknar dem när filmen tar slut.

Känd för att lyfta samhällsfrågor genom sina socialrealistiska köksbänks-skildringar i brittisk tappning, så som exempelvis It’s a Free World… (2007), så riktar Ken Loach återigen strålkastarna mot dagens orättvisor – och det blir riktigt bra. Som den rutinerade filmskaparen han är, lyckas han än en gång lyfta fram den verklighet han vill visa i sitt rätta ljus. Det är en svidande historia i en gråbrun palett, där samhällets brist på medmänsklighet går att skära i tjocka bitar, men där medborgarna som lever i detta hittar styrkan i varandra. Om det så är att prata med ett inneslutet barn, dra ett dåligt skämt, laga en trasig lampa eller ge bort sin enda måltid för dagen, så är det revolutionerande vackert att se vilken betydelse det har.

Till trots för påtaglig ilska och frustration gentemot systemet som kompromisslöst reducerar människor till siffror och ingenting annat, så bjuder filmen även på mänsklig värme och komik. Ungefär som en blomma som växer ur en spricka i betongen. Så än om lightsabers och spänning kanske lockar ögat mer i dessa dagar, så är detta en guldklimp ni inte bör missa.

 - I, Daniel Blake - Regissert av Ken Loach. Skrevet av Paul Laverty. Med; Dave Johns, Hayley Squires, Dylan McKiernan, Briana Shann. Lengde: 1 t 40 m. Land: Storbritannia, Frankrike, Belgia. Premiere 20.01.17.